(H2) gångväg
Jag fick i uppdrag att pröva
en väg över Tvärmyran på östra sidan om järnvägen. Man tar av från väg 290 vid
Vallsgärde, fast åt andra hållet mot Hemringe, vid korsningen efter
viadukten tar man till vänster mot
Björkhaga och fortsätter tills vägen slutar i en cykelstig som går under järnvägsspåren. På andra sidan
kulverten åt vänster följer några skogsvägar först till Tvärmyran, sedan i kanten av ängarna som ligger längs järnvägen upp mot
Storvreta. Det kändes som en bra lösning, bitvis en mycket fin vandringsled.
Jag gjorde en pilgrimsfärd idag och fick vara med om något viktigt. Jag konfronterades med mitt självbedrägeri vid bron över
Fyrisån i
Fyrisvall. Här går den närmaste vägen mellan Gamla Uppsala och
Ärentuna kyrka och jag har cyklat den flera gånger för länge sedan. Tyvärr är det en privat väg som går genom trädgården och över
förstutrappen till ett bostadshus. Jag borde ha vetat det. men ville inte minnas. Så jag hade gjort mig en föreställning om att vägen gick runt trädgården och var
avskiljd från huset av en liten häck. En fantasi, ett självbedrägeri. För varje gång jag cyklade över gården här så skämdes jag. det minns jag nu. Men vägen var alldeles för lockande för att jag skulle avstå från att använda den. Så jag inbillade mig den diskreta häcken och blev lika förvånad varje gång jag kom till bron vid
Fyrisvall. Nu hade jag ett
omutligt sällskap med mig i form av prästen och
pilgrimsledaren Rolf Larsson. Eftersom jag lurat mig själv hade jag försökt lura honom. Men här stod vi och jag fick se sanningen i vitögat.
Det finns en bild av Himmelsberget i en del medeltida framställningar. Där är den gyllene porten och innanför går människor med tunga bördor upp för en
serpentinlikanande väg mot bergets topp. Man kommer rak i ryggen till den gyllene porten med sina fina kläder och blir insläppt. Men nu förvandlas situationen och plötsligt står man med en övermäktig börda som skall bäras upp till bergets topp. Bördan är ens egna brister och
tillkortakommanden, synder och sorger i livet. Det är dem som vandringen uppför handlar om. Gradvis kan man konfrontera dem och lägga dem ifrån sig.
Pilgrimsfärden är inte en vandring i geografin utan i ett själens rum. De gestalter som man möter har en mening i ens andliga utveckling. Det är vad
pilgimsfärden handlar om, enligt många gamla skrifter och berättelser. Det är därför man kan göra en pilgrimsfärd genom en labyrint utlagd på ett golv lika gärna som en resa till
Nidaros, Rom,
Jerusalem, eller
Stantiago della Compostela. En kvinna i det
vikingatida Sverige längtade efter att
fra till
Jerusalem. Denna dröm var tillräckligt viktig för att hamna som hennes eftermäle på en runsten.
Att möta sanningen och tyngden av ett självbedrägeri var en bra början på sommarens sökande efter en
pilgrimsled mellan Gamla Uppsala och Vendel. Det blev också klart att leden måste dras genom Storskogen på andra sidan om
Storvreta, för att undvika effekterna av den nya E4-dragningen.
