I sommargrönskan är landskapet annorlunda och framkomligheten påverkas av tät växtlighet.
Vägen mellan Uppsala och Storvreta längs Eriksleden och därefter i anslutning till järnvägen från Duvboda norrut fungerade utan anmärkningar. den sköna växtligheten avskärmar cykelvägen från väg 290 så att vandringen är behaglig även de första kilometrarna.
Vid Ensta korset gick jag ner till ån för att se om det kunde vara möjligt att ta sig över. Det var det inte. Strömmen var stark i en djup fåra och platsen var folktom, så det gick inte att få hjälp med överfart i båt. Jag ville gå längs åns östra sida upp till Ärentuna, men det var nog ändå omöjligt på"grund av den täta växtligheten. Kanske gå det att komma upp med kanot, men uthyraren var inte hemma så att jag kunde fråga.
Jag tog allstå av mot Hemringe och gick över E4 innan jag tog av på den lilla grusvägen mot Duvboda. Sedan följde jag på östra sidan av järnvägen en förtjusande grusväg som efter en krok kommer upp på en väg som går över järnvägen. Sedan ser man de första husen i Storvretas nya område.
Eftersom det var kväll gick jag förbi kapellet och fortsatte mot Ärentuna över Gränby. Vid Uggeln tog jag en körväg ned mot skogspartiet mitt emot Vaxmyran. Den var igenväxt och det blöta gräset gjorde det svårt att gå. Det finns en vacker granskog här och jag fann nattkvarter under en gran. Den skyddade mot småregn under natten och en kinesisk mygghatt gjorde att jag i stort sett klarade mig från mygg.
Mina kläder och skor var inte anpassade till regnväder. Det gjorde att jag gick ner till Östavägen istället för att försöka komma till Vaxmyran längs den igenvuxna vägen. I Ärentuna fick jag torka mina skor och strumpor i vaktmästarens raststuga. Jag fick en kopp kaffe och kunde värma vatten till en nudelsoppa.
Sedan gick vägen över Fjuckby och det kändes bättre i sommarvärme än jag tyckte i vintras. Jag passerade tre runstenar på vägen till avtagsvägen mot Eken där skogsvägen börjar till inägan som ansluter till stigen till Uggelsta. Här var sstigen istort sett oanvänd och det våta gräset nådde upp till magen. Jag var genomblöt efter en kort stund och sedan var det bara att gå på. Men det känns som lite svårt att rekommendera den här stigen för en vandring i sommar om man inte kan få lov att röja den. Så jag skall kolla upp gamla postvägen och se om man inte kan gå över skogen mot Uggelsta någon stans.
Vid Ekeby gravfält som är ett fornminne met uppmärt tillfart och parkering har markägaren spärrat passagegrindarna med elstängsel. Det känns inte välkomnande men jag kommer nog att ta den vägen ändå om det är möjligt.
I Lena kyrka fastnande jag för den här framställningen av St Lars. Altaskåpet fick nya dimensioner under ett samtal med Rolf Larsson som pekade ut spännande samband. Tre klot förekommer i framställningen i det öppna skåpet. Jesus håller ett och ST Erik och St Olof håller var sitt. Tre krönta personer finns det också förutom de två helgonen himladrottningen Maria. Sedan sitter Birgitta med uppsalgen bok till höger om Anna själv tredje och Johannes döparen siiter till vänster pekande på lammet som står på en bok. Flera av apostlarna bär stängda böcker, somliga med händerna klädda, liksom de två profeter med bokrullar som flankerar Kristus som smärtoman. De klädda handen markerar att budskapet är fördolt. Johannes döparen tycks annonsera det nya förbundet med lammet och boken, liksom några av apostlarna fått upplysning om den fulla innebörden i Kristi mission, vilken är fördold för andra.
På torsdagen avbröt jag vandringen, eftersom det utlovades dagsregn och storm.
