Tegelsmora kyrka har en väl utvecklad tegelornamentik. Kurt Nyberg introducerade ett synsätt på tegelornamentiken som var ämnat att väcka nyfikenhet och ge vägledning till den som ville upptäcka mer under vandringens gång. Man kan med fördel titta efter samspelet mellan symmetri och avvikelser, eftersom det finns på de allra flesta kyrkgavlar. Ofta är det möjligt att urskilja ett mönster som varieras genom att gå runt kyrkan och jämföra utsmyckningarna på väst och östfasad med gavelfälten ovanför vapenhus och sakristia.
Västfasaden på Tegelsmora är vänd mot sjön och en har en monumental verkan när man ser den på avstånd. Det tycks också som om ornamentikens assymetriska komposition öppnar för en tolkning. Gaveln kan ses som en abstrakt motsvarighet till altarskåpets framställning av Yttersta Domen med Maria och Johannes Döparen som mänsklighetens förbedjare. Vi ser ett kors flankerat av trappstegsformade fält med veckmurning. Till höger är antalet veck tre i det högsta trappsteget som också är en tegelsten högre än det högsta trappsteget i två veck till vänster om korset.
Inne i kyrkan finns rester av den rika bilddräkten bevarade i vapenhuset. Ovanför utgången syns ett okänt manligt helgon med en stav krönt av ett klöverbladskors likt det som används i vandringsledens emblem. En unik framställning visar helgonet Martin och några män som fastnat under ett fallande träd. Kyrksalens väggar är i stort sett överkalkade, men i västfönstrets nisch finns en framställning av St Erik. St Olof återfinns i form av en medfaren skulptur åter funnen vid arbete med kyrkans källarplan. Tegelornamentiken fortsätter i valvbågarnas ribbor där dekorativa element varieras så att assymmetrierna skapar en känsla av rytm.
Altarskåpet från en verkstad i Enköping är tillverkat kring 1490 och domineras av en starkt uttrycksfull framställning av Yttersta Domen. Jungfru Maria visar märkligt nog fram ett av sina bröst, ett fenomen som återkommer i motsvarande framställning av Yttersta Domen i kalkmåleri från 1500-talets första år på triumfbågen i Viksta kyrka. I Tegelsmoras altarskåp återfinns även en vacker skulptur av Sankt Jakob med staven och hatt dekorerad med pilgrimsmusslans skal. Altarskåpet skall renoveras och det finns planer att det temporärt skall placeras framför 1700-talets altaruppsättning, för att det skall kunna upplevas i sin ursprungliga placering.
Tegelornamentik, skulptur och kalkmåleri är tre viktiga dimensioner av medeltidskyrkornas utsmyckning som på detta sätt introducerades.
I Tegelsmora inleddes ett samtal om hur dopfuntarna används i dagens dop, av Erland Söderström som har börjat med nedsänkning istället för vattenbegjutning i Vendel.
Örbyhus kyrka står på gamla tingshuskullen i en miljö fylld av verksamheter. Här finns barngruppernas utomhusrum med målade stenar inspirerat av modern konsttradition, trädgårdsgruppens arbete syns i kryddland och blomplanteringar under klockstapeln och i trädgråden finns Teckentydarens Hus, ett verk av Annica Danielsson Almén som också gjort kyrkans praktfulla glasfönster. Det gamla arkivhuset på bakgården skall bli teaterlada med bänkar och utrustning från IOGT-huset. Där fanns en lokal som användes tidigare av församlingen och där bland andra Christer Stendahl hållit gudstjänst under sin studietid. Den gamla tavlan i altaruppsättningen från denna lokal har nyligen återfunnits och fått en hedersplats i Kafé Kyrkbackens stora rum, där också en aktuell konstverksamhet kommer till uttryck på Konstväggen med flera vernissager varje termin. Kaféet har vuxit fram i projektet Växtplats Örbyhus och har permanenetats som en verksamhet inom omsorgen i Tierp, så att en varmt gäng idag sköter verksamheten och kärleksfullt tar hand om så väl kunder som personal. Erland Söderström presenterade kyrka och verksamheter med bistånd av Sibylle Gandler och Kurt Nyberg.
Om själva kyrkan berättades att den var en vandringskyrka som byggdes under 60-talet för att göra tjänst i nya bostadsområden tills en permanent kyrka kunde byggas. 1988 kom kyrkan till Örbyhus från Uppsala. Här har den blivit bofast och under de senaste åren har kyrkan fått nya fönster. I västgaveln togs det stora västfönstret upp samtidigt som väggen målades vit, vilket får Maria Trillers altarbonad Jublen Himlar att framträda tydligare. Fönstret som får en vackert varierade bakgrund genom årstidväxlingarna framställer skapelsens alla nivåer från galaxens spiraler till de minsta encelliga djuren. I detta fönster är ett par människor och ett altarbord en påminnelse om kyrkorummet. Men kyrkans övriga fönster håller på att få glasbilder som utgår från Kristus i möten med människor. Hittills har tre fönster kunnat bli verklighet. Motiven är Jesusbarnet och Maria, Jesus möter kvinnan vid Sykar brunn och Rör mig ej, motivet där Kristus möter Maria Magdalena efter uppståndelsen. Dessa glasbilder skapar liv och mening åt fönsterväggarna. Ett par händer som formar en skål under altarbordet hör till en donation av glasfönstrens konstnär Annica Danielsson Almén, som även skänkt en bild av Maria och barnet i betong som återfinns vid gångvägen upp till kyrkan.
Sibylle Gandler berättade om babymassagen, en verksamhet som handlar om goda händer, kroppens kunskap och mötet mellan föräldrar och deras spädbarn. En gång i veckan träffas man i kyrkan, när föräldrarna masserar sina barn med vägledning av Sibylle. Babymassagen har fått betydelse för mötet mellan kyrkan och nyblivna föräldrar i pastoratet. Kyrkan i Örbyhus fick sin sprudlande aktivitet väl representerad både genom berättelser som denna och genom att flera av dess aktiva deltog i första dagens promenad.
Vendels kyrka visade sig ha en skön brunn att bada heta fötter i. Vår värd Erland Söderström hoppade över kyrkogårdsmuren intill norra stigluckan och där inne fanns fotbadet, som egentligen är ett kar att fylla vattenkannor ifrån, men som nu fick en ny funktion anpassad till vandrarnas behov. Vi fick en underbar middag som tillagats av kafépersonalen i Örbyhus och kompletterades med hemgjord saft och melon som svalkade skönt i värmen.
Vendels kyrka ligger vackert på en höjd med milsvid utsikt över åkerlandskapet. Runt kyrkan går en mur som i väster är ursprungligt hög. Man fann rester av intressanta båtgravar här på 1870-talet när kyrkogården utvidgades och det har nu öppnats ett museum kring dessa gravar och livet under Vendeltiden. Vi fick till att börja med en visning av det nya museet. Därefter visades kyrkan av Erland, som redogjorde för dopprojektet och konservatorn Anna Hemmingson fick berätta om renoveringen som fortfarande pågår i kyrkan, så att byggnadsställningarna tog en hel del av rummet. I koret hotade en del av kalkmåleriet att gå förlorat när ett skyddande skikt från 30-talet höll på att spricka upp och flaga av väggarna. Det fordrades en noggrann och tidsödande process för att lösa färgen från ytskiktet och återföra den till väggen, medan det farliga skiktet togs bort. I andra delar av kyrkan var målningarna bättre bevarade, även om de bär spår av lejslarna som tog bort överkalkningen. Bland annat är Sankt Göran och Draken ett synnerligen välbevarat parti av väggmålningarna, där måleriets ursprungliga karaktär blir tydlig in i minsta detalj. Man har fått möjlighet att fylla i vissa partier på ett sådant sätt att bildernas innehåll blir tydligare, men att tilläggen blir tydliga på nära håll. Dessa retuscheringar har gjorts med varsamhet och ansikten har lämnats intakta utan ingrepp.
Kyrkan målades 1452 vilket framgår av en inskription på sydväggen där även konstnärens namn återfinns Johannes Ivan har namnteckningens tolkats som. Konstnären har varit verksam i Östra Ryd och Lena kyrkor, men är annars okänd. Det finns en fin karta över målningarnas innehåll som skapats till Anna och Henrik Alms bok Vad medeltida kyrkväggar berättar. I kyrkan finns Yttersta Domen på triumfbågen på känt manér med Maria och Johannes som mänsklighetens förbedjare. Nordväggens Mariasvit var dold av byggnadsställningar, men man kunde skymta födelsen där Jesusbarnet ligger naket i en gloria och Jungfrun är i underklädnaden precis som Birgitta fått scenen berättad för sig in en uppenbarelse. Denna och andra Mariascener är starkt besläktade med måleriet på dörrarna till altarskåpet i Lena. Professor emeritus Anna Nilsén har föreslagit att Lenas altarskåp är målat med förebilder från Vendelkyrkan. På sydväggen märks framställningen av Sankt Jakob och under triumfbågen möter vi Sta Margareta, skyddsjungfrun som blev martyr under antiken, med en liten drake i famnen och ett klöverbladskors i handen. Här har vi åter det tema som vi tagit upp i emblemet klöverbladskorset och pilgrimsmusslan.
Tegelornamentiken i Vendel är rik på stigluckor och i gavelfält. Stigluckorna har en sekvens av sköldar i vita blinderingsfält. I norr två sköldar på var sida om porten, som är egendomligt snett placerade i fälten. I söder motsvaras sköldarna av en korsdekorerad sköld som nästan kastas ut ur blinderingen. Södra stigluckans södra sida har slutligen bara ett kors. Jag tolkar dessa framställningar som en meningsbärande sekvens som handlar om uppståndelse. Sköldarna tolkar jag som stenar för gravarna, vilka far bort på uppståndelsens dag. Den korsprydda skölden påminnande om den ursprungliga uppståndelsen då kvinnorna finner stenen bortrullad vid Jesu grav. Men viktigare är treklövermotivet på vapenhuset och de höga blinderingarna krönta av tre bågar på kyrkans gavlar. De senare har motsvarigheter i blinderingen som pryder Lena kyrkas östgavel, men även i det deesismotiv som finns på vinden i Tensta kyrka som har formen av blinderingar krönta av dubbelbågar. Västfasadernas ovanliga snedställda strävpelare har motsvarigheter i Tensta och Uppsala domkyrkas sydportal. Här börjar kyrkornas samspel att tätna. Det bildar också temat för nästa dags vandring.
Runstenen i Burunge vittnar om Upplands kristnande under 1000-talet. Den vänder sin bildsida mot farleden som här vidgades till en sjö förr i världen. Stenen är ett kristet monument det vittnar korset om och ett minnesmärke över en son. Under 1600-talet slog tanken att runstenen var hedniska lämningar rot. Man ville visa att det nordiska skriftspråket hade sitt ursprung före syndafloden. Men under 1700-talet tillbakavisades dessa tankar övertygande. Ändå har ett rykte om runstenarnas hedniska karaktär hängt med in i våra dagar. Moderna teorier funderar istället över om det stora antalet runstenar i Uppland har med konflikten mellan kyrkan och hednatemplet i Gamla Uppsala att göra.
Viksta kyrka tog emot med andakt under kyrkvärdens ledning. Klockringning och orgelmusik gjorde stunden högtidlig. Jörn Johansson gav därefter en redogörelse för kyrkans historia och gick igenom målningarnas huvuddrag. Triumfkrucifixet som hänger från taket och står på en bjälke inpassad i triumfbågen återfanns under 1900-talet och dess placering kunde rekonstrueras med stöd av spår i murarna. Kyrkan är från 1200-talet med valven slagna under 1400-talet och de praktfulla kalkmålningarna slutförda 1505. Över triumfbågen har vi även här Yttersta Domen med Maria och Johannes på var sida om den tronande Kristus och jag lade märke till att Marias dräkt lämnar bröstet bart på samma sätt som på skulpturen i Tegelsmoras altarskåp. Troligen har flera målare avlöst varandra eller målat olika delar av kyrkan parallellt. Framställningen av Antonius med tau-korset på dräkten väckte uppmärksamhet och man frågade om det inte var Fransiskus som framställdes. Men det var Antonius’ martyrkors som hade denna form, enligt Jörn. Sankta Margareta som dödar draken med sin klöverbladskorsprydda stav syns i väster på den södra valvkappan tillsammans Birgittas dotter Katarina som bär pilgrimsstaven som attribut. I koret finns en skulptur av Heliga Birgitta och en annan som troligen föreställer en tronande madonna på var sida av altaruppsättningen. Jörn talade om bildstormen under 15-1600-talet som mötte motstånd i Uppland. Stora bildskatter har bevarats tack vare upplänningarnas envishet.
Kyrkan har under de senaste åren genomgått en förnyelse efter en del besvär med antikvariska myndigheter som försvarat en förfallande 1800-talsläktare. Iréne Perssons och kyrkorådet långa kamp kröntes till slut av framgång och ett mycket vackert och funktionellt kyrktorg har skapats i västra delen av kyrkan. Här finns pentry och toalett och två stabila bord för kyrkkaffe och kursverksamhet. Även målningarna har kommit till sin rätt när läktaren inte längre skymmer sikten uppåt från kyrksalen. Ett fint presentationsmaterial med många bilder kompletterar den äldre kyrkobeskrivningen.
Viksta kyrka har intressanta blinderingar på kyrkgavlar och stigluckor. Men tyvärr fann vi inte tid att gå runt kyrkan på utsidan. Nästa gång ska jag förbereda temablad om tegelornamentiken för att bli säkrare på guidningen. Det behöver inte ta lång tid om man är väl inkörd och kan fokusera enkla ingångar.
Tensta kyrka mötte med klockringning på långt håll. Det var en sublim upplevelse att hälsas på detta sätt. I kyrkporten mötte präst och kyrkväktare. Åke Eldberg berättade om kyrkans historia och pekade ut intressanta teman i måleriet. Här är Yttersta Domen med deesismotivet placerad på korets nordvägg, över en rad helgon med bland andra St Lars och Sankta Margareta och stiftaren Bengt Jönsson Oxenstierna är målad som en medeltida dandy knäböjande inför Maria, Jesus och Johannes i den centrala gruppen. Här finns en kronologi genom att korets sydvägg framställer skapelsehistorien, så att hela kyrkans bildkrets omfattas av de två grundmotiven. En berömd avbildning framställer Adam som arbetar med en medeltida plog efter syndafallet. I västra änden av kyrkan finns en bildcykel som framställer heliga Birgittas historia. Ett skeppbrott leder fram till hennes födelse som förbundits med ett löfte. Hon går på flera pilgrimsvandringar bland annat med sin dotter Katarina i följe och de avbildas med alla pilgrimens attribut. Birgitta uppvaktar påven i Rom och så vidare. Birgitta har också sin plats i altarskåpet, liksom Jakob och bilden av Sankta Anna Anna, själv tredje där Marias mor har Maria och barnet i sitt knä. Även de sistnämnda motiven finns dessutom i kalkmåleri. Ingångsporten till kyrksalen från vapenhuset flankeras av helgonen Erik och Olof. Även i Tensta har man haft olika sätt att använda dopfunten och här finns två stycken. Den ena står i koret medan den andra har sin plats längst i väster. Några bänkar som flyttats bak för att inte skymma verksamheten i koret kan kanske i framtiden göra dop i västra funten enklare att ordna.
I Tensta kyrka kan man klättra upp på vinden genom en smal medeltida trappa. I ett valvtäckt rum är yttermuren nedbruten i ett hörn och man ser tydligt hur muren är uppbyggd av stenar som binds samman av murbruk och omges av tegelmurar. Men det är vinden som är mest intressant. Där finns resterna av ett trätunnvalv i takstolarnas rundade bågar. En äldre tornkonstruktion finns också kvar ovanpå tegelvalven över kyrksalens mitt. Den gamla triumfbågen sträckte sig högt ovan de nuvarande valven och var dekorerad med tre dubbelbågiga blinderingar. Den centrala är högre, vilket antyder att vi här möter det motiv som vi lärt känna i olika gestalter från andra kyrkor under vandringen. Det är deesismotivet som återkommer. I Tensta är motivet helt abstrakt liksom på västfasaden i Vendel, men det kompletterades här möjligen av en optisk effekt, när solen går ned nära kyrkans öst-västaxel dagarna kring dagjämningarna. Det runda västfönstret kunde då projiceras på triumfbågen så att ett klot tycktes röra sig över blinderingarna. Kurt Nyberg har dokumenterat motsvarande fenomen i Viksta, men funnit att i Tensta skuggas denna projektion bort av fundamentet till takryttaren, kyrkans gamla centraltorn.
Lena kyrka visades av Kurt Nyberg tillsammans med Rolf Larsson. Gravkoret och sockengränsens omdragning. En tegelkyrka som byggdes med västtorn i samband med byggnadskampanjen kring domkyrkan. Tornet har ett intressant ornamentband som varierar ett rytmiskt tema i några enkla grepp som varieras på varje sida av tornet. På östfasaden ovanför gravkapellet syns en trebågigt krönt blindering lik dem i Vendel. Sakristian har kvar 1300-talsmåleri i grått och rött. Under taket syns en trappstegsfris lik den som pryder Vendelkyrkans ytterväggar, men i Lena är frisen målad. Kyrksalen har en del hårt restaurerade kalkmålningar, vilka från början målats av Johannes Ivan, men nu är svåra att känna igen som verk av denne konstnär. Kyrkans stora klenod är altarskåpet som kommer från Germundsons verkstad i Enköping, samma verkstad som tillverkat Tegelsmoras motsvarighet. I Lena är centralmotivet Anna, själv tredje, som flankeras av Johannes Döparen och heliga Birgitta med den uppslagna boken. Jesus sitter i Marias knä lekande med ett klot som också bärs av Sankt Erik och Sankt Olof i registret under Annabilden. Kloten bildar en intressant enhet som antyder att det är det himmelska riket som symboliseras av riksäpplet i helgonkungarnas händer. Bland apostlarna som omger centralmotivet märks Jakob med en stav i handen och Jakob d y med en valkareklubba. Altarskåpets sköna framställningar döljs emellertid under större delen av året. Under passionstiden brukade man ha dörrarna stängda och det tillät att man varierade motiven i tre steg. På utsidan av altarskåpets dörrar syns målade varianter av Anna, själv tredje och Johannes Döparen som pekar mot lammet i sin hand. Men dörrarna är dubbla och kan själv öppnas som fjärilsvingar. Då ser vi en komplex bildberättelse som delvis framställer Marias liv i bilder som kanske kopierats från Vendelkyrkans nordvägg. Här ser vi de bibliska figurerna i ytterst levande och detaljrikt återgivna renässansdräkter. Ett sådant motiv är Marie Tempelgång och ett annat är Jesu födelse med barnet naket i en strålgloria. Åter möter vi Birgittas inflytande. I altarskåpets skulpturer har också Birgitta en särställning, eftersom hon sitter på centralfiguren Annas högra sida med en uppslagen bok som vittnar om hennes uppenbarelser. Flera andra figurer i skåpet håller böcker eller bokrullar antingen i sina bara händer eller i händer som är täckta av manteln. Dessa skillnader antyder bärarens relation till textens inre budskap. Birgittas plats är enastående och bilden av ljusglorian kring Jesusbarnet kommer från hennes möte med Maria som gav henne en unik version av Jesu födelse ur moderns perspektiv.
Även i Lena kyrka möter vi klöverbladskorset. Eva Horn donerade 1735 ett krucifix med klöverbladsprydda armar till kyrkan. Samma korstyp har producerats av Vattholma gjuteri och använts som gravkors. På en del av dessa syns en puppa, en fjäril och en stjärna som är förgyllda och placerade vertikalt på korsets mittaxel. Det är en bild av döden och uppståndelsen som är besläktad med Domen, men full av hopp.
