En inbjudan kom med e-posten

Långsamhet
Frihet
Enkelhet
Bekymmerslöshet
Tystnad
Delande
Andlighet


Pilgrimsvandra i Uppsala med omnejd

Vill du vara med i vår vandringsgrupp? En lördag i månaden vandrar vi tillsammans i lagom takt för gemenskap, stillhet och glädje. Vi vandrar oavsett väder i 10-15 kilometer och det brukar ta oss cirka sex timmar. Ta med dig egen matsäck och sittunderlag.
Vi turas om att planera och leda vandringarna.



Om du har frågor eller vill anmäla dig som deltagare ska du vända dig till Karolina Törneke på karolina.torneke@comhem.se eller telefon 018-507766. Gruppen håller kontakt mellan vandringarna genom en E-mejllista. Några dagar innan varje vandring får du mejl om när och var vi träffas.
Välkommen! Eriksbergskyrkans pilgrimsvandrare

Bibeltext till vandringstankar

ubi petrus ibi ecclesia
är den katolska kyrkans motto och det översätts: "Som Peter skall också kyrkan vara", underförstått att kyrkan skall anpassa sig efter påvens ledning. Men frasen har använts på olika sätt genom historien och ett av dessa är "där stenen är skall kyrkan vara". Petrus fick ju namnet för att han var en klippa "petra". I Uppland finns långt mer än tusen runstenar, som placerades i landskapet under kyrkans uppbyggnadsskede. I många fall har dessa stenar murats in i kyrkvägggar, kyrkogårdsmurar, eller använts som grundsten för pelare. En av de mest spridda ristarsignaturerna är UBI, vilket av grammatiska skäl skrivs UBIR på runstenarna. Om det har något samband med den latinska sentensen Ubi Petrus Ibi Ecclesia, så har i alla fall ingen på allvar hävdat det tidigare Men går vi till bibeltexterna så finner vi arketypen till såväl frasen som bruket att sätta sten där sedan kyrkan byggs. Det börjar i Första Mosebok 28:10-22.

Jakobs dröm
Jakob är på flykt och övernattar på marken med en sten som huvudkudde. Jakob drömer om himlastegen och han ger på morgonen ett förbundslöfte till Gud som han bekräftar genom att resa stenen som han haft vid huvudgärden. Han säger till sig själv: "Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port." Senare kallar Gud Jakob att återvända till Betel, som platsen döptes till, och resa ett altare där. (Första Mosebok 35:1-7) Han bryter då upp med hela sitt husfolk och alla lämnar ifrån sig sina gamla husgudar. Det är det nya förbundets löften som skall uppfyllas.

60de breddgraden på nytt

Den 22 september var det höstdagjämning och därför ville jag besöka gravhögarna som ligger precis där den 60de breddgraden passerar Vattholmaåsen. Jag hade sällskap av Eva som hjälpte till med att fundera ut vilka observationer som skulle vara möjliga om solen behagade bryta igenom molntäcket klockan tolv.

Vi kom norrifrån upp mot gravhögarna från åsidan. Tack vare det upplevde jag högarna mycket tydligare. Kanske jag till och med missat den nordligaste högen vid mina tidigare besök. På moderna webbkartor går breddgradslinjen precis mellan de två högarna. Den sydliga är klart högre, medan den andra har en väldigt tydlig krater i mitten och är tydligt rund fast ganska flack.

Efter åtskilligt funderande prövade jag hypotesen att den höga sydliga gravhögen skulle ha en sluttning norrut som motsvarade solens instrålnngsvinkel. Jag lade mig med huvudet mot gräset och försökte titta upp mot solen längs högen. Solskivan syntes nog en liten bit ovanför högens kontur. Men effekten kan ha varit annorlunda om kullen varit avbetad. Det höga gräset gjorde det svårt att avgöra om jag hade huvudet tillräckligt nära marken. Ett bättre sätt kunde vara att titta på skuggan mot ett vitt papper vid högens bas. Om solen lyser parallellt med högens lutning skulle denna inte kasta någon skugga på pappret.

Det här var ett intressant spår, eftersom det kan generaliseras. Ersätt det vita pappret med en sten i den cirkel som oftast omger högarna och välj en tid som ger solen en instrålningsvinkel som motsvara högens lutning, så kan man lätt inse att om solen är på väg ned så rör sig högens skugga uppåt på stenen. Går solen däremot upp så träder stenen in i soljuset när solen når en viss höjd. På det viset kan en hög användas som solur och kalender bara man har ett minnessutem för sina observationer.

När solen står på sin middagshöjd vid dagjämningarna så är solens instrålnings-vinkel mot jorden 30 grader. Det innebär att skuggan och höjden av en lodrät visare på ett horisontalplan bildar två av sidorna i en triangel med vinklarna 30, 60 och 90 grader. Två spegevända sådana trianglar kan bilda en liksidig triangel. Platon ansåg den därför vara Den vackraste triangelformen. Man kunde tänka sig att en sådan tradition om den var allmänt spridd skulle kunna motivera ett särskilt firande av dagjämningen vid den 60de breddgraden. Att ge nordsidan av en hög exakt 30 graders lutning skulle kunna vara ett sätt att uppmärksamma saken.

En slinga till Ärentuna

På mötet i Lena resonerade vi om möjligheterna att utforma en slinga över Ärentuna, trots svårigheterna att komma över ån vid Fyrisvall. En färja föreslog jag och fick veta att det faktiskt funnits en kyrkbåt över ån nära Storvreta förr i världen.

När det gäller Ärentunaslingans namn så är det aktuellt att använda helgonet Leonard som bland annat var fångarnas skyddshelgon och har en stor plats i Ärentuna kyrka. En hel del spännande aktiviterer har utformats i anslutning till bildvärlden i kyrkan. Jag kom att tänka på en runkalender på Museum Gustavianum som har ett märke för helgdag den 6 november, men kan dateras till slutet av 1500-talet och således troligen hänger samman med ett firande av Leonard.

Drömtydarens hus vid Örbyhus kyrka

Konstnären Annika Danielsson Almén har donerat flera unika konstverk till Örbyhus kyrka. I samband med invigningen av dessa ställde konstnären ut Mariabilder i målad eller rakubränd keramik på Kafé Kyrkbacken. Utställningen pågick hela sommaren 2008, men de verk som installerats i trädgården är tänkta att bli kvar som permanenta inslag i kyrkomiljön.

Drömtydarens hus är ett litet rum med fönster- och dörröppningar, utan tak så att allt öppnar sig mot himlen. Där inne kan man sitta på två stenblock, mitt emot varandra och varsin fönsterglugg.

När man sitter ensam i huset ser man genom gluggarna ett utsnitt av trädgården. På bilden ser vi tingshusets gamla arkivbyggnad. Det är en pastoral vy som påminner om en svunnen tid. Kanske poeten Almqvists 1800-tal. Det är verket på dess plats som skapar inramningen av vyn. Detta är inget nytt i arkitekturen. När den romerske arkitekten Vitruvius skriver om planerandet av en villa är det utsikterna från husets fönster som är avgörande för husets placering.

Drömtydarens hus påminner i sin enkelhet även starkt om arkitekturens långa tradition. Såväl klassiska tempelbyggnader som modernismens abstraherade formspråk har lämnat spår i verket. Genom dess installation i kyrkans trädgårdslandskap anknyter verket till den levande konstdiskussionen idag. Fler verk av den här sorten behövs, bland annat för att ge människor ingångar till de starka upplevelser som samtida arkitektur och konst har potential att ge.

Mariabilden invid promenadvägen upp mot kyrkan blir som en naturlig del av en vandringsled mellan Vendel och Tegelsmora. I det nya kapellet i Vendels kyrka finns tre snarlika Maria bilder av Annika Danielsson Almén i altaruppsättningen. Det finns ett fokus på relationen mor och barn som uttrycks i framställningen av Marias bröst. Här har något barn ritat litet grönt med krita på reliefen som för att framhäva just brösten. I Tegelsmora kyrkas altarskåp finns en medeltida motsvarighet; en medeltida madonna blottar sitt ena bröst under den tronande Kristus. Symbolen är stark och viktig i kristendomen, den visar på människors grundläggande behov att kunna ge god näring åt sina barn och hela världen. En dröm som Maria symboliserar med sitt bröst och Kristus med sina sår.

Jesaja 66:11 (läs mer i Bibeln.se: Jes 66 )

Då kan ni dia er mätta
och finna tröst i hennes famn,
suga och njuta
hennes tunga bröst.

Gamla Uppsala till Storvreta (H2)

(H2) gångväg

Jag fick i uppdrag att pröva en väg över Tvärmyran på östra sidan om järnvägen. Man tar av från väg 290 vid Vallsgärde, fast åt andra hållet mot Hemringe, vid korsningen efter viadukten tar man till vänster mot Björkhaga och fortsätter tills vägen slutar i en cykelstig som går under järnvägsspåren. På andra sidan kulverten åt vänster följer några skogsvägar först till Tvärmyran, sedan i kanten av ängarna som ligger längs järnvägen upp mot Storvreta. Det kändes som en bra lösning, bitvis en mycket fin vandringsled.

Jag gjorde en pilgrimsfärd idag och fick vara med om något viktigt. Jag konfronterades med mitt självbedrägeri vid bron över Fyrisån i Fyrisvall. Här går den närmaste vägen mellan Gamla Uppsala och Ärentuna kyrka och jag har cyklat den flera gånger för länge sedan. Tyvärr är det en privat väg som går genom trädgården och över förstutrappen till ett bostadshus. Jag borde ha vetat det. men ville inte minnas. Så jag hade gjort mig en föreställning om att vägen gick runt trädgården och var avskiljd från huset av en liten häck. En fantasi, ett självbedrägeri. För varje gång jag cyklade över gården här så skämdes jag. det minns jag nu. Men vägen var alldeles för lockande för att jag skulle avstå från att använda den. Så jag inbillade mig den diskreta häcken och blev lika förvånad varje gång jag kom till bron vid Fyrisvall. Nu hade jag ett omutligt sällskap med mig i form av prästen och pilgrimsledaren Rolf Larsson. Eftersom jag lurat mig själv hade jag försökt lura honom. Men här stod vi och jag fick se sanningen i vitögat.

Det finns en bild av Himmelsberget i en del medeltida framställningar. Där är den gyllene porten och innanför går människor med tunga bördor upp för en serpentinlikanande väg mot bergets topp. Man kommer rak i ryggen till den gyllene porten med sina fina kläder och blir insläppt. Men nu förvandlas situationen och plötsligt står man med en övermäktig börda som skall bäras upp till bergets topp. Bördan är ens egna brister och tillkortakommanden, synder och sorger i livet. Det är dem som vandringen uppför handlar om. Gradvis kan man konfrontera dem och lägga dem ifrån sig.

Pilgrimsfärden är inte en vandring i geografin utan i ett själens rum. De gestalter som man möter har en mening i ens andliga utveckling. Det är vad pilgimsfärden handlar om, enligt många gamla skrifter och berättelser. Det är därför man kan göra en pilgrimsfärd genom en labyrint utlagd på ett golv lika gärna som en resa till Nidaros, Rom, Jerusalem, eller Stantiago della Compostela. En kvinna i det vikingatida Sverige längtade efter att fra till Jerusalem. Denna dröm var tillräckligt viktig för att hamna som hennes eftermäle på en runsten.

Att möta sanningen och tyngden av ett självbedrägeri var en bra början på sommarens sökande efter en pilgrimsled mellan Gamla Uppsala och Vendel. Det blev också klart att leden måste dras genom Storskogen på andra sidan om Storvreta, för att undvika effekterna av den nya E4-dragningen.

Viksta - Vendel en sträcka två runstenar

Vid Viksta kyrka står en runsten U1061. Den är ganska enkelt utformad med tvåögleformat rundjur och en biorm. Två egendomliga detaljer förtjänar att betraktas särskilt. Rundjurets fot bildar genomskinliga överskärningar med biormens kropp, eftersom samtliga linjer är helt imålade. Biormens konturer förskjuts dessutom omotiverat när den korsar sig själv alldeles intill rundjurets fot. Se pilarna i bilden.

I Burunge, cirka fem km från Viksta mot Vendel, står runstenen 1140 med textsidan vänd mot ån. Den liknar stenen i Viksta, fast den är smalare och biormen är ersatt av ett utskott som motsvarar rundjurets framben i extremt utdragen form. Konturen av detta utskott går ihop med F-runan till höger under fötterna. F-runan närmast rundjurets bakfot utgår från djurets konturlinje där övre öglan korsas. Klicka på bilden för att se en förstoring.

Lena och 60de breddgraden

På bilden syns Lena kyrka och Lenabergs kalkbrott. Det vita är varpet av skrotsten som ser ut som ett vitt berg när man ser det från marken. Bilden är klipp från webben och bearbetad i GIMP.

Min dotter visade mig Flash Earth, som är en webbresurs där man kan se olika utgåvor av satellitbaserade världskartor. När jag lyckats erövra spakarna från henne sökte jag upp den 60de breddgraden, eftersom den visade sig ligga nära Lena i Vattholma där jag just håller på att undersöka vägar för pilgrimsvandringar.

Jag har länge närt tanken att Uppsala domkyrkas placering nära 60de breddgraden gjorde den särskilt attraktiv för att skapa arkitektur som kan poängtera vissa astronomiska sakförhållanden. Till exempel så tycks en del vackra samspel uppstå vid dagjämningarna, när sydsidans klerestoriefönster projiceras på nordväggen, så att de tycks vila på en stenlist om man ser arrangemanget från mittgången i kyrkan.

Ett astronomiskt faktum är att solens instrålningsvinkel på 60de breddgraden är 30 grader vid dagjämningarnas middagstid. Skuggan av en vertikalt placerad påle(gnomon) bildar tillsammans med pålen de vinkelräta sidorna i en halv liksidig triangel där solstrålen mellan pålens och skuggans spets bildar den tredje sidan. Eftersom Platon i sina metafysiska texter hänvisar till denna triangel som den allra vackraste geometriska figuren och den hade fått närmast magiska kvaliteter under katedralbyggandets epok, så är det naturligt att vänta sig att detta faktum skall kunna göras till föremål för arkitekturkonstruktioner. Uppsala präglas av sin närhet till 60de breddgraden om man använder den gamle romerske arkitekten Vitruvius' praxis att karaktärisera läget av en stad med en jämförelse mellan längden på en gnomon och dess skugga vid dagjämningarna.

Nu ligger dock den 60de breddgraden ett par mil norr om Uppsala, strax söder om Lena kyrka, sammanflödet av Fyrisåns viktigaste källflöden och Lenabergs kalkbrott. Där på åsen ovanför ån ligger ett par gravhögar som är synliga på en vårvinter bild från Yahoo.maps. Sommarbilden som visas på Microsoft Virtual Earth visar inte några sådana, eftersom tecknen uppstår vid oljämn avsmältning till följd av skuggan från högarna. Det är i alla fall min gissning tills vidare. Det här ska jag titta mera på. Då ska jag ta med kamera och cykel och dokumentera platsen från olika synvinklar på marken.

Om veckmurning och gavelrösten i Wikipedia

Tegelornamentik. Det ordet skulle jag vilja lägga till i Wikipedia. Jag kom på det när jag var i Tegelsmora idag för att hälsa nya prästen Anette Wilgers välkommen. Efter mässan blev jag stående och betraktade västra gavelröstet, som gjorde sig så bra i middagssolen. Jag räknade vecken i ornamenten på höger och vänster sida. Inte för att det behövdes, för jag har gjort det en massa gånger förut, utan bara för det sköna känsla av bekräftelse det ger att fundera kring de välkända mönstren och finna nya aspekter på variationerna. Sedan började jag fundera på att skriva om tegelornamentik i Wikipedia. Då behövs det en hel del nya ord, som jag till exempel kan hämta ur De tegelornerade gråstenskyrkorna av Gerda Boehtius, men som jag kanske borde komplettera med modernare benämningar ur Sveriges kyrkor.

Så kommer alla de härliga orden: Veckmurning, murliv, halvnisch, blindering, trappstegsornament och så vidare. Det verkar finnas luckor att fylla igen i Wikipedia. Tänk om jag skulle börja komplettera kyrkobeskrivningarna med en genomgång av tegelornamentiken.

Tensta kyrkas tegelornamentik

Jag kom till Tensta kyrka morgonsolen. Luften var klar och lätt att andas. Jag hade prövat en väg som passerade Salsta gruvor där jag gått med cykeln på en igenvuxen skogsväg mellan ett par byar. Det är inte den vägen jag skulle välja för en vandringsled. Det öppna landskapet när man följer asfaltvägen rakt söderut från Tensta till Lena är vackrare. Framför allt så är utsikten mot Lena överväldigande skön när man passerat Altomta och sikten mot kyrkan är fri.

Men nu var jag vid Tensta kyrka och passade på att ägna mig åt henne en god stund. Jag såg henne med nya ögon, som jag fått genom min kärlek till Vendel och Tegelsmora kyrka. Och i tankarna har jag ett projekt att skriva om tegelornamentik i Wikipedia. Det får mig att tänka och undersöka på ett nytt sätt. Först vill jag tänka ut vilka termer som behövs och hur de ska sammanfattas och länkas samman.

Vad är tegelornamentik? Jag tror det var Gerda Boethius som präglade termen. I alla fall behövde hon förklara den noga när hon skrev sin avhandling om De tegelornerade gråstenskyrkorna i norra Svealand. De flesta medeltida kyrkor i området är murade av gråsten och där tegel använts är det bara i de lager som syns, som skalmurar på in- och utsida. Tegel tycks användas i dekorativt syfte och ger rika möjligheter till variation. Teglens färg, form och storlek kan variera, liksom murförband och dekorativa specialtekniker som gör det möjligt att använda murytan som en abstrakt bildkomposition. Tegelornament kan vara av många olika slag med andra ord. Med åren har jag vant mig vid att titta efter flera olika saker. Specialtermerna som jag lärt mig hjälper mig att fokusera på olika saker.

Nu kom termen murliv i mitt huvud för några dagar sedan. Det är den del av väggen som reser sig mellan sockel och takfot fick jag reda på för många år sedan. Sockeln avslutar väggen mot marken och är ofta markerad med en dekorativ list. Tensta kyrka har ett väldigt intressant förhållande mellan murliv och sockel. Övergången görs med ett mjukt rundat tegel som syns på bilden av en strävpelare. Men på bilden kan man se att det inte är likadant överallt. Det beror på att kyrkan är dekorerad med väldiga välvda nischer. Sockeln på nord- väst- och sydväggarna utgår från nischernas djup och det innebär att murlivet reser sig vertikalt från marken där det inte finns några dekorativa nischer. Det är särskilt påtagligt kring västportalen.

En annan typ av ornament är att använda teglens kortändor, de ofta svartbrända, sintrade kopparna, som dekoration. Detta förekommer i olika variationer av murförband. Jag har tittat närmare på dessa koppstenars ytor och tycker att de i vissa fall liknar varandra mycket mellan Tensta och Vendel, medan de i andra fall avviker väldigt mycket. Sålunda kan rejält nedsmälta koppstenar förekomma i murverket på vapenhuset, medan de på korets ytterväggar är svarta, spruckna och ofta nästan glaserade till sin karaktär precis som i Vendel. På bilden kan man se hur kyrkans historia avspeglas i tegelytorna. Ett igenmurat fönster har haft en välvd omfattning som dekorerats av tegel i halv tjocklek. Koppstenarna syns som mörka punkter i ett mönster.

Pilgrimsvandring (A)

(A) gång och cykelväg

Jag tittade in på hemsidan för Pilgrimscentrum i Vadstena, där pilgrimstanken och vandringar som andligt fenomen belyses. En väl upplagd sida med ett forum där det känns enkelt att göra inlägg. Där kan man diskutera leder och annat eller söka medvandrare.

Från Örbyhus har församlingen kyrkvandring till mässan kl 11 i Tegelsmora varannan söndag. Det är en trevlig och rekreerande promenad med bön, meditation och samtal allt efter behov. Promenaden tar lite mindre än en och en halv timme.

Bönen och vandringen (B)

(B) gångväg, skogsterräng delvis

Min bön handlar om att finna min plats i världen och samhällsutvecklingen. Jag vill göra något med min utbildning som kan vara till glädje för många. Jag har varit modlös och har tänkt mycket på en en kort fras som jag gjort om till en egen bön: ”Sätt mig på plats!” Det brukar ju finnas många som vill att andra ska sättas på plats, men jag skulle allra helst själv bli satt på plats, nämligen där det är tänkt att jag ska vara i skapelsen. Tänk att vara där man passar in. Det måste ju kännas tryggt och trevligt och ge bästa förutsättningarna för mig att bidra till gemenskapen. Bilden som jag valt till bönsöndagens texter handlar om vandringen och om att inte veta vad som ska hända bakom kröken, hur vägen skall bli och hur kroppen ska tåla vandringens mödor. ”Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont.” Det var Salomos önskan till Gud. ”Ge mig den vishet och sinnesnärvaro jag behöver, för att kunna göra mitt bästa, inför det ansvar jag har fått i världen.” kan man formulera hans önskan för att göra den universell. Det är min bön.

Fader:

- Ge mig den vishet och sinnesnärvaro jag behöver, för att kunna göra mitt bästa, inför det ansvar jag har fått i världen.

På morgonen vill jag inte ha någon frukost. Den här dagen måste jag lyfta mig i håret och ta mig iväg till arbetsförmedlingen. Men vad ska jag säga till dem och hur ska jag få kraft att ta mig upp ur sängen eller slita mig från datorn? Till slut bestämmer jag mig för att singla slant om saken. Jag kastar en krona tre gånger på rad efter att jag ställt en fråga. När jag får klave tre gånger på rad så anser jag att min fråga fått svaret. ”JA!” Ska jag stanna inne? Ska jag måla? Ska jag läsa bibeln? Ska jag gå ut? Under min första morgontimme är det dessa frågor som får jakande svar. Och jag lyder. Följaktligen går jag slutligen ut och styr mina steg mot Vendelvandringens tänkta led. Jag ska gå och hämta min cykel som blivit kvar på prästgården en hel månad. Sedan kommer jag nog att känna mig piggare. Då ska jag fara till Arbetsförmedlingen i Tierp är planen. Som jag vandrar blir jag mycket riktigt på bättre humör. Solen skiner och det är en dag då tanken att bo i en vagn ter sig lockande. Jag drömmer om att ha en vagn stående här längs skogsvägen, där jag kan bo nästan gratis och cykla in till stationen i Örbyhus med Irja. Vi borde skaffa en tandemcykel. Det blir som ett oändligt sommarlov. Pula med saker på tomten, ha ett trädgårdsland och så vidare, men framför allt vandra emellanåt och spåra vandringsleder med vackra kyrkor och fin natur. Jag vill gå förbi Ovansjö och titta på apokalypsens madonna, jag vill gå förbi Svärdsjö där en förfader till mig en gång var präst. Sedan vidare uppåt Dådran och de stora skogarna. Mycket skog blir det. Att gå är inte som att cykla. Det kan bli flera dagar i skogen, om man inte tänker efter före. Ja, vandringarna måste så klart planeras noga.

Vägen jag går är ganska perfekt tycker jag. Först ett stycke genom villaområdena i Örbyhus och därefter genom en kulvert under väg 292 och rakt ut i skogen. Det finns ett sort sprucket stenblock som ger känslan av en urgammal portal inne i granskogen med sitt släta gröna mossgolv. Mellan stensidorna har en björk rotat sig och försöker blockera vägen. Jag hälsar den som en väktare. Sedan kommer stigen ut vid en åker och följer kanten tills jag passerar en ny portal med ett stort dike och traktorspår som samsas. Denna gång är passagen omgiven av träd och på andra sidan öppnar sig inägor med beteshagar och trädor. Jag ser kraftledningen som visar vägen över skogen en bit bort och konstaterar att solen fungerar som en bra kompass. Idag går jag inte vilse. Så jag försöker finna en väg genom granskogen istället för att följa stigen. Det är en gammal hyggesplöjning med sina vallar, nu övervuxna av mossa med vuxna granar på. Det är snårigt och många diken att hoppa över, så jag lägger undan denna dragning till förmån för den redan kända stigen under kraftledningen. Det är bara några hundra meter över skogen innan stigen möter en liten bilväg som leder förbi Tempelberget till Bergby. Här och där längs vägen ligger ensliga skogsgårdar utspridda. Naturen växlar mellan hagmarker, sumpskog och tallhedar. Jag fäster mig vid en åldrande asplund där stammarna tycks murkna inuti. Tempelberget är ensligt beläget för att kunna vara en tänkt kyrkplats funderar jag, men medan jag går kastar jag blickar uppåt och ser höjdens silhuett och tycker att det ser ut som en kulle för ett tempel. Det är beläget där två skogsvägar möts och förr i världen firade man utomhusmässa här en gång om året.

Jag kommer fram till prästgården och finner Elisabeth hemma. Det var tur för min cykel saknar en ventil som hon lånat. Nu kan jag slå följe med Elisabeth som ska cykla till Örbyhus. På mitt förslag tar vi vandringsledens sträckning. Det är en solskensdag och en vandringsdag då lederna lägger sig till med värk och solen steker huden röd. Det är en dag då grusvägen dammar, eftersom den harvats nyligen och ännu inte hunnit pressas samman av den blygsamma trafiken i skogen. Jag visar för första gången den tänkta vandringsleden för någon. Vi far på cykel och det är en stor skillnad, för upplevelsen av vägen är mycket starkare när man går. När vi passerar skogen och inägorna de sista kilometerna innan vi kommer in i Örbyhus är det ändå nödvändigt att leda cyklarna. Under granarna i skogen står en padda på stigen. Den är stor och ser skeptisk ut. Säkert full av paddbarn tror Elisabeth, men jag ser bara den grå, litet fuktglänsande huden som får mig att tänka på ett urtiddjur. Stelt och stillastående undrar den vad vi gör där och när vi tänker oss att gå ur vägen. Vi går vidare. Det kommer en räv springande över inägan. Den ser oss och drar i väg som ett rödbrunt streck, men klättrar upp på ett stenblock en bit bort och spanar på oss där vi går med cyklarna över markerna.

Jag följer med upp till kyrkan och mitt emot bänken som anlagts halvvägs upp för kyrkbacken har det kommit upp ett cementblock som föreställer Maria och barnet. Det finns liknande bilder av Annika Danielsson Ahlmén i Vendelkyrkans kapell, berättar Elisabeth. Det blir en länk som binder samman kyrkorna och jag ser plötsligt grusvägen upp från centrum som en naturlig del av vandringsleden, som om det varit avsikten att göra kyrkbacken i Örbyhus till en station på leden mellan Tegelsmora och Vendel. Trappan ner mot stationen går på andra sidan kyrkbacken och leder in på vägen till Tegelsmora.

Pilgrimsmöte i Pilgrimsforum

Bild: "På väg mot Tegelsmora kyrka". Foto: kwn

Jag fick ett stiftsbrevet, om Pilgrimsmöte i Estuna 11-12 juni, när jag liftat hem från Vendel efter mässan. Jag hade promenerat dit i all hast. Det tog ett par timmar och under vägen föddes funderingar om hur olika etapper skulle kunna knytas ihop till ett nätverk om man samordnade vandrandet till vissa helger. Inspirationen var Agneta Sjödins bok om vandringen till S Jacob i Compostela. Hon gick långa sträckor 45-60 km.

Om man kunde ha flera delsträckor igång under en eller två dagar, så kan man kanske välja sin egen dagsetapp. Om man lyckas engagera många vandrare för korta eller längre etapper och kyrkorna håller öppet hela dagen med korta gudstjänster, skulle man kanske kunna återskapa något av pilgrimsvandringsepokens livfullhet. En dröm. Så fick jag veta att man gjort sådana försök för flera år sedan. Det vore roligt att ta reda på mer om detta.

I alla fall beslutade jag mig för att anmäla mig till mötet i Estuna och jag ringde och talade med Barbro Strid och vi kom överens om att det kunde vara bra att starta en diskussion i Pilgrimsforum. Jag såg sedan att det går att skriva inlägg på stiftets sida om Estunamötet och jag skrev en kommentar. Den publiceras först efter moderering och då tycker jag att det är en klar fördel att ha en tråd på Pilgrimsforum. Där kan man föra ett samtal nästan.

1400-tal STFs årsbok 1944

I Svenska Turistföreningens årsbok från 1944 finns en karta med över hundra medeltida kyrkor i Uppland (s.160). De är klassade efter värdet av kalkmåleriet i kyrkan. Den kartan inspirerade mig till att börja cykla runt och fotografera kyrkor på 90-talet (En del av bilderna finns Online). STFs årsböcker finns även med andra århundraden som tema. De trycktes i massupplagor och går att finna i boklådor på loppisar för några kronor. Jag brukar köpa för att ha att ge bort när jag finner någon av böckerna med sekeltema.

Gustaf Näsström skriver i artikeln 1400-talsmåleri i uppländska kyrkor: "Det kan ju synas som om Uppland inte hade särskilt stora förutsättningar att bli ett turistlandskap. Det är och förblir svensk söcken, utan glans och fest, utan storhet i strukturen. Och gravhögar och runstenar i all ära, men inte blir de i längden riktigt stimulerande följesvenner för vanligt folk på cykeltur. Man måste älska den karga men nyttiga vardagen mycket hett för att lära sig älska Uppland."(s.159) Upplands bästa tillgång är "de medeltida kyrkomiljöerna, i dessa gamla, ofta alltjämt ålderdomliga kyrkbyar, som grupperar sina institutionsbyggnader och boställen kring det vördiga templet"(s.159). Om man viker av från allfartsvägarna och följer de gamla sockenvägarna "ser man plötsligt vid en vägkrök eller i en utförsbacke en liten anspråkslös men genuint gammalsvensk kyrkby träda fram i sin slutna enhet [...] Och slår man sig ned i stillheten inne i kyrkan, börjar målningarna berätta för en om gångna tiders liv i denna bygd..."(s.162)" Näsström introducerar läsaren för bildberättelserna i Tensta, Ärentuna och Vendel innan han fördjupar sig i Albertus Pictors måleri i Härkeberga och andra kyrkor.

Vandringsleden - en begreppsmodellering

Vad är en vandringsled för något om man utgår från kulturarvstänkande?

1. En vandringsled har skapats av människor.
2. Den har en geografisk placering, mer eller mindre specificerad.
3. Den finns dokumenterad i form av berättelser från olika vandringar, bilder, kartblad med leden markerad etc.
4. Den har sina speciella kännetecken, det kan vara ledens underlag (en klövejstig, en skogsväg, asfalterad gångväg etc) markering (med rösning eller käppar), utsikter, särskilda kultur- eller naturmiljöer etc.
5. Det kan finnas olika typer av service i anslutning till leden: tillgång till rent vatten, toaletter, övernattningstugor, tältplatser, matserveringar, pilgrimspass, informationsresurser, badanläggningar etc.
6. Den har en viss utsträckning.
7. Den existerar under en viss tidsperiod.

Kyrkvandringen mellan Örbyhus och Tegelsmora kyrkor (2) har utvecklats genom att människor har promenerat, cyklat, ridit och åkt skoter längs den nedlagda banvallen mellan Örbyhus och Tobo (1). På det viset har gamla byvägar mellan Tegelsmora kyrka och Elsarby (2) fått en ny förbindelse med Örbyhus som kan användas som promenadväg till kyrkan. Församlingen beslutade 2008 (7) att inrätta kyrkvandringar längs denna vägsträckning till söndagsmässan i Tegelsmora kyrka (1). Vandringen är cirka 7 km lång (6). Det finns skildringar, beskrivningar och bilder från kyrkvandringar i Stigluckan som är församlingens tidning och webbplats, samt i den här bloggen (3). Vandringsleden går på den gamla banvallen genom sumpskog och över fält, innan den tar av åt höger på en byväg som så småningom ansluter till asfaltvägen mellan Tobo och Tegelsmora. Efter bron över Tegelsmoraån följer leden en körväg och kommer upp på kyrkogården nedifrån (4). Vid Tegelsmora kyrka finns toalett med möjlighet att fylla en mindre vattenflaska, eller kåsa i handfatet (5).

Gullstigen mellan Tegelsmora och Film

Mellan Labbo och Sibbo går Gullstigen, som är en mycket gammal klövjestig mellan socknarna Tegelsmora och Film. Stigen är 5,5 km lång, rösad med pinnar, höstubbar och stenar. Jag provade den och fascinerades av fåren på Labbo gård som går lösa kring vägen i stora flockar och har betat ängarna så att de ser ut som gräsmattor. En pastoral idyll. Det är också en verklig skogsstig, som är trevlig att gå, genom en varierad natur. Jag har bara gått några kilometer, men ska pröva stigen flera gånger. Jag tror att det kan vara roligt att gå med barn. Särskilt om man kan använda kolarstugan som rastplats. Det finns en fin beskrivning av Gullstigen på en hemsida om Florarna av Ronny Fredriksson med en massa bra beskrivningar och bilder. Nu ska jag ut och pröva den en snabbis.

Viksta - Tensta en sträcka (D)

(D) gång, cykel längs bilväg

Vi prövar ett avsnitt av den planerade pilgrimsleden på måndag 21 juli. Då avgår vi från Viksta kl 10 och går till Tensta kyrka

Tensta - Lena ny sträcka (E)

(E) gång, cykel längs landsväg

Det är vettigt att följa gamla landsvägen ner mot Lena från Tensta. Vägen går genom ett ljuvligt och traditionsrikt åkerbrukslandskap. Efter Altomta kan man se Lena kyrka på åsryggen med det böljande åkerlandskapet i förgrunden. Sällan är den uppländska landskapet mera leende.

Kunsta källa
Det finns en trefaldighetskälla som är lite olyckligt utmärkt på kartan. Jag har förgäves letat tidigare, men vid mötet i kyrkan 21 september fick jag veta att den heter Kunsta källa och kunde slå upp den med google. Jag fann en sida från Uppsala kommun där källan beskrivs noga.

Så här skriver Leif Andersson på sidan: "Strax norr om landsvägsbron bryter en relativt kraftig Trefaldighetskälla fram dold under några gråvidebuskar i östra kanten av ravinen kallad Kunsta hälsokälla eller Kunsta Trefaldighetskälla."

En slinga till Lenabergs kalkbrott

Sedan vill jag också pröva att finna en väg till Lenabergs kalkbrott. Där tog man byggmaterial till domkyrkans norra portal bland annat.

" Lenabergsmarmor.
Denna ljusa, ibland nästan vita marmor med rosa eller grå inslag, som bröts vid Lenaberg ett par mil norr om Uppsala var mycket uppskattad av Johan III och hans arkitekt Willem Boy. "

"JOHAN III:S SLOTT. Byggnadsarkeologiska upptäcker ger ny kunskap om det första Drottningholm." av TB, samt Stina Odlinder Haubo, Eleonora-Posten 3, 2007, s4,

googla lenabergsmarmor för mera kulturhistoriska notiser. En bra översikt med karta ger Cykla i Salstabygden av Kristina Berglund som står att finna bland artiklarna på hemsidan Kultur i Uppland

Vilse i Vattholma

Jag fick en impuls att pröva vägen över skogen till Lenabergs kalkbrott. Jag hade ritat in den på kartan hemma och trodde att jag memorerat den ganska bra. Det hade jag inte alls. Jag blev tveksam om avstånden och avtagsvägarna och valde fel. Så jag följde en skogsväg rakt ut i okänd terräng. När den tog slut fortsatte jag längs ett dike i gräs upp till axlarna. Om jag följde kompassriktiningen skulle jag komma på en väg efter 700 meter. Trodde jag och travade rakt in i moras och sly hoppande på stenar och balanserande över skogsdiken som inte borde funnits där om jag hade tänkt på kartan. Men alla vettiga tankar for rakt ut i snårskogen och jag travade på. Det var inte möjligt att vända tillbaka, för hur skulle jag då finna skogsvägen? Jag hade ju fortsatt i vägens riktning och som jag hoppades vinkelrätt mot vägen förbi kalkbrottet.

Emellertid kommer jag så småningom till ett bredare dike och en liten körväg. Den såg jag senare på kartan, men nu nonchalerade jag den och gick över diket på en bräda som jag fann utlagd. Sedan kom jag ut på öppnare marker, men älggräs och nässlor växte upp till axlarna även här och det var svårt att ta sig fram. Jag såg en kraftledning och tänkte att där har jag vägen. Så var det inte. Jag tvekade om jag skulle fortsätta upp i skogen på andra sidan. Kanske fanns vägen efter nästa kulle. Så jag travade vidare upp i skogen en bra bit innan jag besinnade mig. Det hade gått flera timmar och jag måste inse att jag var vilse, så någon väg skulle jag inte hitta med kompassriktningens hjälp.

Istället bestämde jag mig för att följa kraftledningen över inägorna. Det var varmt och jag var törstig. Bromsar svärmade runt mitt huvud. Växtligheten var lika snårig som någonsin och marken blev tuvig, så att jag inte visste var jag skulle sätta fötterna. Svetten rann i ansiktet. Jag tog upp mitt brandgula paraply och höll det högt för att få skugga. Det hjälpte bara lite. Jag stannade och bad en tyst bön. Sedan spanade jag ut över landskapet och såg att kraftledningen svängde i en vinkel. Kanske jag borde snedda mot platsen där ledningen försvinner i skogen. Där ser jag några kor och känner mig plötsligt lättad. Men det är mer än en kilometer dit, över tuvor och kanske sumphål. Tja, det fanns inget annat val, så jag tog mig fram och fann till slut en väg som förde mig till Kallmyra gård.

Där, vid grusvägens början, eller slut om man kom från Vattholma, fanns en stör med några riktningsvisare. Längs grusvägen var det fem kilometer till Vattholma. En visare i den riktning jag kom ifrån angav sex kilometer som avstånd till Rasbokil. Ytterligare en visare pekade in mot en skogsrunda. Men så fanns en extra pil mot Rom 5257 kilometer skulle det vara. Ja, det är ett pilgrimslandskap det här, med anslag för alla slags äventyr.

Det är klart att jag kände mig dum. Min vandring blev närmare två mil än fem kilometer och jag var vid stationen i Vattholma fyra timmar efter att jag lämnat den. Och då hade jag haft tur, som kom till sans och bad en bön och fick syn på några kor som fick mig att välja en väg som bar hem.

Lena kyrka

Jag kom vandrade från Viksta via Tensta och möttes av det leende landskapet där kyrktornat sticker upp ur grönskan. Det var länge sedan jag var in i Lena kyrka ochnu passade jag på att ta en bild av koruppsättningen. Egentligen är det fönstren bakom altarskåpet som fångar mitt intresse. En klassisk trefönster grupp med två rundfönster över och allting omramat av en trappstegsornerad nisch. Hmm, här finns det mycket att fundera över. Orsaken till att fönstren är igenmurade är ett gravkor som byggdes 1717.

Altarskåpet är från 1491, tillverkat av Lars Germundson i Enköping. Det centrala motivet är "Anna, själv tredje", dvs Marias mor Anna med Maria och barnet i knät.

Om att blogga

Loggbok på webben
Bloggen är en dagbok eller loggbok på webben. Det är ett av webbens mest intuitiva och lättillgängliga redskap för kunskapsorganisering. Den organiseras enligt datum. Det senaste inlägget hamnar överst i bloggen. I anslutning till inläggen kan man tillåta kommentarer.

Arkivet
Den aktuella diskussionen prioriteras, genom att äldre inlägg arkiveras automatiskt varje månad. Då samlas alla inläggrubriker under en månadsrubrik med en pil till vänster. Pilen öppnar månadens lista över inlägg.

Etiketter skapar ordning
Etiketter länkar till inlägg som berör ett visst ämne direkt från bloggens högerspalt. Så kan inlägg samlas runt en rubrik som är lätt tillgänglig. Det är ett viktigt sätt att strukturera innehållet. Etiketterna kan bytas ut om förståelsen för vad vi vill förmedla utvecklas och behoven att strukturera innehållet ändras. Inlägg utan etiketter tenderar att försvinna i glömskan.

Sökfältet
Ett annat sätt att gräva i arkivet är att använda sökfältet i övre vänstra hörnet. En sökning på ett ord kan ge uppslag till en ny etikett eller speciella inlägg där man strukturera sökorden hierarkiskt efter ämneskategori.


Mina erfarenheter
De flesta inläggen här är just nu hämtade från min egen blogg Dr Kurt där jag lärt mig mediet och börjat prova hur materialet kan struktureras med etiketter. Jag fann att inläggen om pilgrimsvandring bildade ett eget tema som med fördel kan brytas ut ur min personliga blogg.

När jag flyttar över inläggen väljer jag en etikett för varje som faller sig naturlig. Men troligen blir det aktuellt att sätta ett par ytterligare etiketter på inläggen. Etiketterna visas i en meny till vänster och där man kan se hur många inlägg det finns till varje nyckelord. En begränsning i bloggmediet tycks vara att inläggen än så länge sorteras efter datum när de visas.

Bloggmediet är intressant och mångfacetterat, när man börjar fundera över det. Säkert kommer det att förändras mycket, men under några år framåt kan vi nog räkna med att den här formen blir lättare och lättare att använda.

Möten i Lena och Vendels kyrka och Storvreta kapell

Komplettera gärna dessa anteckningar genom att lägga in en kommentar (eller sända en e-post till ku.nyberg@telia.com).

16 november 14-16 i Vendel
Förslag till punkter:

1. 2009 ett pilotprojekt
2. Leden passerar alla kyrkor i listan nedan.
3. Alternativa sträckningar erbjuds och
4. presenteras på Webben i strukturerad form.
5. Tillgänglighet och servicenivå beskrivs.
6. Kyrkornas öppettider samordnas 3-4 veckor.
7. Informationsmaterial sammanställs med presstopp 15 mars.
8. Minst tio vandringsgrupper med olika sammansättning engageras.
9. Enkät i varje kyrka ger material till utvärdering.

Tegelsmora 0 km
Örbyhus 7
Vendel 18 21 km (till hembygdsgården nära Ottarshögen)
Viksta 30
Tensta 36
Lena 41 21 km
Ärentuna 56?
Storvreta 61 20 km
Gamla Uppsala 74
Tunaberg 78
Helga Trefaldighet
Uppsala domkyrka 82 21 km

Infrastruktur som behövs:
öppna kyrkor
övernattning i enkla pilgrimshärbärgen
uppmärkta leder
informationsblad om varje delsträcka och helheten
pilgrimsbok där kartor, berättelser och smultronställen samlas
pilgrimspass, med värdar som stämplar passet
välstrukturerad information och bloggar online
samarbeten med Upplandsstiftelsen, Kommuner, Upplandsmuseet, Sensus etc.

Innehåll som behöver utvecklas:
Vandringars utformning (böner, delande, rytm, ansvar etc)
Information om platser (guldkorn, bilder, beskrivningar, berättelser etc)
Teman (legender, tegelornamentik, arkeoastronomi, skulptur, naturmiljö etc)


Vi satte upp målet att skapa resurser för att inbjuda till och underlätta vandrande under sommaren 2009. Kyrkors öppethållande diskuterades och möjligheten att ha besöksvärdar.

Tidigare möten
Ett informellt möte i Lena kyrka om att skapa pilgrimsleder i förlängningen av Eriksleden norrut från Gamla Uppsala. Söndagen 21 september kl 16-17.30 samlades tretton personer kring kaffebordet längst bak i kyrkan för att samtala om olika initiativ och funderingar som växer i olika församlingar och hembygdsföreningar. Vi kom från Lena-Vattholma, Ärentuna, Tensta, Viksta, Vendel-Tegelsmora-Örbyhus.

Vi bestämde oss för att börja bygga samarbete och samla in förslag på vägsträckor, platser, kringarrangemang, namn etc., som kan ingå i olika alternativa vandringsleder.

För detta ändamål skapas en gemensam blogg där representanter från de berörda socknarna kan delta som skribenter. Vi talade om en arbetsgrupp med ett par personer från varje socken som skulle kunna träffas en gång per månad.

Två mötestider enades vi om:
12 oktober 14-16 i Storvreta församlingsgård

16 november 14-16 i Vendel

Nattvarden Tensta kyrka

I Tensta kyrka firade vi en stämningsfull mässa framme i koret. Kyrkväktaren bjöd oss till och med på klockringning i den senmedeltida klockan. Klangen ljöd vackert kanske förstärkt av valvens klangrum.

Efteråt fastnade jag framför "Den sista måltiden" på västväggen där Judas sitter framför matbordet. När jag skrev min avhandling jämförde jag två bilder från italiensk renässans med liknande uppläggning. Den ena i omvänt perspektiv och den senare centralperspektiviskt utförd.

Det hängande korset i Viksta

Bild: "Triumfkrucifix" under triumfbågen i Viksta . Foto: kwn

Under triumfbågen står ett krucifix på en tvärbalk i Viksta kyrka. Det har satts upp på nytt efter att ha varit undanstoppat ett par hundra år. Antagligen har det varit gjort för platsen, trots att baksidan är ganska obearbetad. Det finns i alla fall förebilder från medeltida kyrkmåleri där baksidan av triumfbågekrucifixet är synligt.

Den 20 sept 2006 fick jag möjlighet att fotografera solljuset i kyrkan under timmen närmast solnedgången. Jag gjorde en presentation av det som går att se på http://kurt.plommon.se/15nov/ Bilden är tagen cirka 18.30 sommartid, alltså cirka en halvtimme före solnedgången.

Bild: Giotto(1267-1337), övre kyrkan i S. Francesco i Asissi, Fransiskus inviger krubban i Greccio, från Wikipedia Commons
Första gången jag såg den här bilden av Giotto hade jag svårt att förstå hur korset var placerat och varför det såg så grovt ut, men vi ser en scen som utspelas innanför korskranket. Det hängande krucifixet är riktat ut mot församlingen.

Processionskrucifixet i Viksta

Det var härligt att sitta ned vid samtalsbordet i nyrenoverade Viksta kyrka. Dagen till ära stod kyrkans unika processionskrucifix från 1300-talet på bordet, så att vi kunde titta närmare på det.

Alldeles vid foten såg jag denna abstrakta framställning av det abstrakt framställda Deesismotivet: Jesus med Maria till vänster och Johannes till höger. Figuren till höger är något högre än den till vänster och det är en variant som förekommer även i tegelronamentiken på uppländska kyrkors gavelrösten. Jämför Tegelsmora och Kulla kyrkor

Kalkbrottet i Lenaberg

Lenabergs kalkbrott är en spännande miljö som finns beskriven på Uppsala kommuns webb
Jag fann vägen till sist. Den låg precis där jag ritat in den på kartan. På den rätta vägen gick jag lycklig. Det växer smultron och hallon så att man kan fylla munnen med underbara bär. Vägen slutar vid en vändplats och där tar blåbärsskogen vid. Skön lättgången skogsmark med variation. Kompassen hjälper mig att fortsätta i vägens längsriktning tills det lyser vitt bakom träden. Det är häpnadsväckande. En magnifik stenhög ligger där och jag har gått spikrakt på målet den här gången.
-

(F1) Storvreta till Edshammar en vandringsväg

(F1) gångväg, delvis genom lätt skogsterräng

Tillsammans med den goda ciceronen Anders Eriksson från Läby vandrade jag från Storvreta till Lena. Den första sträckan upp till Edshammar hade Anders testat när han vandrade ner från Lena för att möta mig. Vi gick genom park- och skogspartier i villastaden från stationen till Ängebyvägens viadukt under järnvägen. Där tog vi en sväng och följde gamla landsvägensdragning via Årby. Vi stannade och tittade på en runsten U1033, men även för att beundra det fantastiska landskapet kring Fyrisåns dalgång. Det finns en smal gångtunnel som förbinder Årby med Ängebyvägen och vi gick igenom den.

Efter några hundra meter på asfaltsvägen visade Anders en gammal körväg med gräsremsa i mitten som förde ända fram till Edshammars gård. Vi följde vägen över gården till dess slut och tog sedan av åt höger för att följa en stig på kartan. Den började med att passera en kohage, men blev sedan en vacker skogsväg, som sedan länge var helt övervuxen av lågt gräs. Den förde oss genom skogen åter upp till Ängebyvägen. Där tog vi rast en stund innan vi fortsatte till skogsvägen som skulle ta oss till Lenabergs kalkbrott.

Vägen dit blev densamma som jag använt förut, men den här gången hittade vi de gamla gruvhålen, med sina fascinerande svarta vattenspeglar och lodräta kanter. Efteråt gjorde Anders en artikel i Wikipedia om kalkbrottet i Lenaberg. Det var spännande att försöka tänka sig hur kalk och marmor brutits och fraktats först genom skogen till Stenby och sedan på Fyrisån neråt Uppsala.