60de breddgraden på nytt

Den 22 september var det höstdagjämning och därför ville jag besöka gravhögarna som ligger precis där den 60de breddgraden passerar Vattholmaåsen. Jag hade sällskap av Eva som hjälpte till med att fundera ut vilka observationer som skulle vara möjliga om solen behagade bryta igenom molntäcket klockan tolv.

Vi kom norrifrån upp mot gravhögarna från åsidan. Tack vare det upplevde jag högarna mycket tydligare. Kanske jag till och med missat den nordligaste högen vid mina tidigare besök. På moderna webbkartor går breddgradslinjen precis mellan de två högarna. Den sydliga är klart högre, medan den andra har en väldigt tydlig krater i mitten och är tydligt rund fast ganska flack.

Efter åtskilligt funderande prövade jag hypotesen att den höga sydliga gravhögen skulle ha en sluttning norrut som motsvarade solens instrålnngsvinkel. Jag lade mig med huvudet mot gräset och försökte titta upp mot solen längs högen. Solskivan syntes nog en liten bit ovanför högens kontur. Men effekten kan ha varit annorlunda om kullen varit avbetad. Det höga gräset gjorde det svårt att avgöra om jag hade huvudet tillräckligt nära marken. Ett bättre sätt kunde vara att titta på skuggan mot ett vitt papper vid högens bas. Om solen lyser parallellt med högens lutning skulle denna inte kasta någon skugga på pappret.

Det här var ett intressant spår, eftersom det kan generaliseras. Ersätt det vita pappret med en sten i den cirkel som oftast omger högarna och välj en tid som ger solen en instrålningsvinkel som motsvara högens lutning, så kan man lätt inse att om solen är på väg ned så rör sig högens skugga uppåt på stenen. Går solen däremot upp så träder stenen in i soljuset när solen når en viss höjd. På det viset kan en hög användas som solur och kalender bara man har ett minnessutem för sina observationer.

När solen står på sin middagshöjd vid dagjämningarna så är solens instrålnings-vinkel mot jorden 30 grader. Det innebär att skuggan och höjden av en lodrät visare på ett horisontalplan bildar två av sidorna i en triangel med vinklarna 30, 60 och 90 grader. Två spegevända sådana trianglar kan bilda en liksidig triangel. Platon ansåg den därför vara Den vackraste triangelformen. Man kunde tänka sig att en sådan tradition om den var allmänt spridd skulle kunna motivera ett särskilt firande av dagjämningen vid den 60de breddgraden. Att ge nordsidan av en hög exakt 30 graders lutning skulle kunna vara ett sätt att uppmärksamma saken.

Lena och 60de breddgraden

På bilden syns Lena kyrka och Lenabergs kalkbrott. Det vita är varpet av skrotsten som ser ut som ett vitt berg när man ser det från marken. Bilden är klipp från webben och bearbetad i GIMP.

Min dotter visade mig Flash Earth, som är en webbresurs där man kan se olika utgåvor av satellitbaserade världskartor. När jag lyckats erövra spakarna från henne sökte jag upp den 60de breddgraden, eftersom den visade sig ligga nära Lena i Vattholma där jag just håller på att undersöka vägar för pilgrimsvandringar.

Jag har länge närt tanken att Uppsala domkyrkas placering nära 60de breddgraden gjorde den särskilt attraktiv för att skapa arkitektur som kan poängtera vissa astronomiska sakförhållanden. Till exempel så tycks en del vackra samspel uppstå vid dagjämningarna, när sydsidans klerestoriefönster projiceras på nordväggen, så att de tycks vila på en stenlist om man ser arrangemanget från mittgången i kyrkan.

Ett astronomiskt faktum är att solens instrålningsvinkel på 60de breddgraden är 30 grader vid dagjämningarnas middagstid. Skuggan av en vertikalt placerad påle(gnomon) bildar tillsammans med pålen de vinkelräta sidorna i en halv liksidig triangel där solstrålen mellan pålens och skuggans spets bildar den tredje sidan. Eftersom Platon i sina metafysiska texter hänvisar till denna triangel som den allra vackraste geometriska figuren och den hade fått närmast magiska kvaliteter under katedralbyggandets epok, så är det naturligt att vänta sig att detta faktum skall kunna göras till föremål för arkitekturkonstruktioner. Uppsala präglas av sin närhet till 60de breddgraden om man använder den gamle romerske arkitekten Vitruvius' praxis att karaktärisera läget av en stad med en jämförelse mellan längden på en gnomon och dess skugga vid dagjämningarna.

Nu ligger dock den 60de breddgraden ett par mil norr om Uppsala, strax söder om Lena kyrka, sammanflödet av Fyrisåns viktigaste källflöden och Lenabergs kalkbrott. Där på åsen ovanför ån ligger ett par gravhögar som är synliga på en vårvinter bild från Yahoo.maps. Sommarbilden som visas på Microsoft Virtual Earth visar inte några sådana, eftersom tecknen uppstår vid oljämn avsmältning till följd av skuggan från högarna. Det är i alla fall min gissning tills vidare. Det här ska jag titta mera på. Då ska jag ta med kamera och cykel och dokumentera platsen från olika synvinklar på marken.